for every other reason

Bloggen är inte rolig längre.

Jag återkommer när gnistan är med mig.

Until then…

xxxace

 

Confessions from a Locker Room

I alla världens omklädningsrum finns det alltid de olika typerna. De som ogenerat står nakna och pratar med sina kompisar, de som byter om på toaletten, de som faktiskt duschar på gymmet men mer eller mindre har handduken på sig under tiden och de som bojkottar och duschar och byter om hemma utan offentlighetens dömande ögon. Tjejen som hade skåpet bredvid mig idag försökte desperat skyla sig när hon tog av sig kläderna samtidigt som handduken var så hårt virad runt kroppen att blodtillförseln måste stoppats. Det var nästan en sport. Jag undrade för en sekund om det var hennes träningspass. Det såg väldigt jobbigt ut.

Och för att fira att jag är så ofantligt bekväm med min egen kropp gick jag omkring naken i min lägenhet och letade rena mjukiskläder. Det var jätteroligt fram till att jag märkte att persiennerna var uppe och grannarna på andra sidan gatan stod på sin balkong och rökte.

Oooops.

 

I Always Feel Like Somebody’s Watching Me

Big Brother. Detta fenomen och under av underhållningsprogram. Uppfunnet när redaktionen hade idétorka och i desperation bestämmde att låsa in tio pers i hundra dagar med massa kameror och sprit och se vad som händer.

Alla spyr, alla ligger, alla hånglar, alla gråter, alla duschar, alla bråkar och alla går förr eller senare ut därifrån för att gå vidare till Stockholms uteliv, åka på turné med Robinson-Robban och kanske skaffa ett par nya bröst när man ändå håller på.

Dokusåpornas dokusåpa med människor som vi alla älskar att hata, att se ner på och tycka är helt vidriga och dumma i huvudet. För de är vidriga och dumma i huvudet. Fullkomligt.

Men vem skulle inte bli det? Instängd i ett hus, med samma umgänge och någon utomstående som bestämmer vad du ska göra, när det ska bli fest och när du ska tävla i diverse bisarra grenar. Vem hade inte blivit galen? Och ja, samtalen är på en extremt låg intelligensnivå, men i ärlighetens namn, hade ALLA mina samtal blivit inspelade hade nog inte alla heller hållit sig på en IQ-nivå över badboll.

Så hata eller älska. Vem bryr sig? Men visst är det roligt att tycka? Att tro att man är lite bättre och säga för sig själv att jag skulle aaaaaaldrig ställa upp på att förnedra mig så.

Men vem är suckern egentligen? De ”förnedrade” på Big Brother som sen kommer gå ut i världen och få betalt bara för att dyka upp på nattklubbar, eller vi som sitter hemma och dömer varje dag framför TVn och som ser deltagarna segla förbi i kön vi desperat försöker flirta oss ifrån?

 

I ett land utan namn.

Idag träffade jag Peter Jöback. Han hade mössa på sig. Jag hade rutig skjorta och bara på en grå plastlåda med disk i. Vi pratade om bryggkaffe ett tag. Sen gick han och jobbade. Jag också. Det var fint, men mest för mig antar jag. Efteråt fnittrade jag något om Stuart Little och livet gick tillbaka till sin förkylda återstod av dagen.

 

Det har varit en fin dag idag. Jag har lärt mig mycket. Som till exempel att jag har en sjukt sexig hes förkylningsröst (awesome!), Peter Jöback är hemligt kär i mig, Hickory-dressing gör allt godare, sommartid is the shit, det är jobbigt att Ellen Degeneres alltid måste dansa med sin publik innan första gästen, stammisen som jobbar bredvid mitt jobb är gansksa snygg för att vara över 40 och beroende av ett solarium, godis är alltid godare dagen efter och slutligen; att nysa och snörvla på tunnelbanan samtidigt som man muttrar något om luftburna smittor och bakterier ger garantera sittplats varje gång. Och ofta vill ingen sitta bredvid. Fatastiskt!

xxx ace

 

So sick of lovesongs.

Jag är sjuk. Inte döende, inte febrig (knock on wood) men så förkyld att huvudet känns som ett bowlingklot och halsen känns som den har en osthyvel som åker upp och ner, upp och ner. High life alltså. Men jobb bokas i alla fall (nöden och lagar, Ni vet). Våren kommer närmare, jag är dum nog att gå tunt klädd trots att det fortfarande är låga grader på Stockholms termometrar och efter en tvådagarsbaksmälla sedan utgång med Harpan och F i fredags får jag väl skylla mig själv för förkylningen. Någonstans tar allting ut sin rätt. Förr eller senare trillar man dit.

Så har ni ingenting att göra de närmaste dagarna ; Bring your tissues! Vi kan ha en snorfest. Garanterat lika kul som det låter.

En annan uppdatering är att jag i fredags, innan bubbel och sällskap, nästan skar av mig fingertoppen när jag diskade en av mina och Kombos slöa knivar. Jag borde ha sytt ihop det, men syr jag mig i händerna kommer jag inte få jobba på minst tre veckor (dumma hälsolagar) så det var inget alternativ att dra iväg till vårdcentralen. Så jag fick plåstra om mig bäst det gick hemma. Improvisera och hoppas på det bästa. Yep. Det är svårt för sår på händerna att läka snabbt och bra när de hela tiden är i arbete och inte får vila efter skadan, men idag har jag varit ledig, och fingret är redan så mycket bättre. Stelt, men nästan hopväxt. Blöder bara lite från ena kanten. Heja koagulering och nytillverkning! Kroppen är allt fin på sina grejer. Don’t you think?

 

The boys are back in town

Det är ofta extremiteter. Glad-ledsen, mätt-hungrig, mycket-lite, snö-vår etc etc. Och allt har jag fått erfara denna månad. Men man ska inte klaga. Toppar och dalar är det som gör livet intressant, eller hur?

Sist jag skrev trodde jag att det skulle lösa sig med jobb. Att molnen skulle klarna. Hahaha. Be careful what you wish for. Men det är bra. Jag har hellre jobb än fritid just nu. Det börjar bli vår och jag är glad. Jag promenerar till jobbet när jag inte börjar så fasligt tidigt. Jag dricker kaffe och har på mig min solglasögon. Snart är sommaren här och alla längtar. Men jag gillar kanske våren bäst. det ligger något i luften. Människorna i stan är glada och lättade att mörkret och snön är borta. Folk ler, blir kära, gör slut, hittar sig själva, hittar nya solig uteserveringar, sitter med öl och filtar. Livet går vidare i samma lunk, men med en nyfunnen lätthet som inte kommer infinna sig på samma sätt. Tills nästa vår, såklart.

Kändistätt på jobbet idag. Carina Berg, Nicke Borg, Daniel Breitholtz, Björn Kjellman mfl. Bara där för att se mig.

…Eller?

 

You just gotta ignite the light

Att vara tillbaka i Stockholm känns faktiskt inte så jobbigt. Jag hade ångest hela tågresan upp. Ångest när jag kom in i min lägenhet, ångest när jag lagade mat och åt den och ångest när jag somnade framför TVn. Jag hade nog lite ångest när jag vaknade i morse också, men F pratade med mig och drog upp mig. Hon bjöd på sushi (jag mår alltid bättre av sushi) och sen gick vi till gymmet. Det var jag och min svett i 90 minuter. Efter det släppte jag all ångest. Jag bestämde mig för att det var nog. Det finns alltid något man kan gå omkring och ha ångest över, och jag insåg att jag inte vill vakna om 30 år och begripa att livet var det som hände medan jag gick omkring och oroade mig och tyckte synd om mig själv. Så jag svettades ut skiten. Ångesten. Skitångesten. Åkte hem, tog en dusch och talade om för mig själv att allting kommer lösa sig om jag bara sätter mig ner, andas och tar en sak i taget. Vilket jag nu har gjort hela eftermiddagen och kvällen.

Och det verkar inte omöjligt att jag ska kunna rida ut denna storm också.

Fantastiskt.

 

Tango: Maureen (eller konsten att överleva)

Okej min vänner. När man vaknar och har en fin morgon kanske det säger sig självt att någonting ska komma och fucka upp hela kvällen. Så när R ringde borde jag kanske inte ha väntat mig någonting annat.

Vad är då dealen? Jo. Restaurangen där jag jobbar är en av Sveriges största showrestauranger. Olika shower från världen över hyr in sig och vi säljer på. Vi har shower, pjäser, konserter, you name it. Två gånger om året kommer så kallade ”långkörare” till restaurangen. De hyr in sig på X antal framträdanden eller X antal veckor och sen är det bara att tuta och köra. Folk kommer alltid. Vi kör alltid för fulla hus (eller sniffar någonstans i närheten).

Tills nu.

R ringer och frågar om jag pratat med mina chefer? Inte sedan förra veckan säger jag, då vi bokade in att jag skulle hoppa in nu i helgen som egentligen skulle vara stängd inför den nya showens premiär den 16e. R upplyser mig då om att han nämligen precis pratat med cheferna som sa till honom att showen är skrotad. En vecka innan premiär.

Detta betyder alltså INGET JOBB. Vilket betyder att jag nu sitter på pottan. Och inte så lite heller.

Så nu blir det telefonkedja. Vi snackar inte plan B. Inte heller plan C utan jag är inne i mitten av alfabetet och försöker dra i trådar från gamla jobb, gamla kontakter och Gud vet vilka. Inser ganska snabbt att de kontakter i min lilla bok har begränsade möjligheter att hjälpa till. När en så stor restaurang som jag jobbar på helt plötsligt ”släpper” sina anställda betyder det att ganska många är ute och fiskar nya tider, nya kontakter etc etc. Och eftersom jag har isolerat mig i Skåne i ett par veckor har jag inte sett detta komma, inte kunnat gardera och inte gjort mig synlig. Platserna är alltså fulla. Och här står jag på perrongen med en biljett hårt knuten i handen, men inget tåg kommer.

Bildligt talat, alltså.

Vilket betyder att min faktiska tågresa imorgon inte kommer vara fullt så avslappnad och avkopplande som jag först tänkt mig eftersom jag nu måste ringa världen, slå på bongotrumman och hoppas att någon svarar. Och sen på fredag gå till jobbet, hålla god min och hoppas att allting magiskt löser sig. Att mina skitiga naglar har kommit till någon nytta.

Så Käre Gode Gud. Det var längesen vi pratade och jag vet att Du inte direkt är mitt största fan, I don’t blame you, men om Du kunde ordna detta för mig? Om en av dörrarna jag nu kommer sysselsätta mig med att banka på kunde öppnas, och och stenen från bröstet och knuten i magen löstes upp kunde vi kanske fixa en deal, Du och jag? Att konfirmera mig vid min ålder är kanske att ta i, men jag kunde kanske vara öppen till att en dag gifta mig Ditt hus? Mina framtida barn kan jag tänka mig att döpa och…. ja, Du fattar grejen. Säg Dina villkor så ska jag försöka att tillgodose dessa.

Din numera tillgivna

Ace

PS. JOANNA:Jag kommer vara liiiite upptagen ikväll med att försöka styra upp mitt liv igen. Vi kanske kan Skype-dejta någon annan kväll? DS

 

You think I’m pretty without any make-up on, you think I’m funny when I tell the punch-line wrong

Jag trodde ett det skulle vara tvärt om på något sätt. När jag först började träna på mitt gym i Stockholm var det ganska svårt för mig att gå dit (speciellt till gymmet vid Stureplan) utan något smink. Men jag gymmar inte i smink. Man är där för att bli snygg inte för att vara snygg. dessutom öppnas porerna när man svettas, smink kommer in och man får finnar etc etc. Whatever. Det låter som en töntig oro nu, men det kändes naket att gå igenom Stockholm i träningskläder utan smink. Ovant. Men när jag väl började vänja mig vid gymet och alla vältränade människor runt omkring mig märkte jag att förvånansvärt få har smink på sig när de tränar. Väldigt få. Man kommer dit naturlig och man går därifrån naturlig, om än något svettigare. Så jag tänkte ju att det om något måste vara likadan standard på mitt Malmögym. Men OJ så fel man kan ha. Jag trodde att jag hade kommit till min dansklass, men jag hade visst hamnat på ett avsnitt av Malmös Next Top Model. Och jag antar att jag var den där tjejen som får gå vidare för att Tyra tycker att ”akward is pretty” men alla andra tänker ”vad fan gör hon här och HUR SER HON UT??”. Så inför min dansklass ikväll får jag kanske ta med mig läppglanset. Eller bara göra som jag gjorde igår; Mentalt mellanfinger till alla gymdivor och bräda dem under koreografin. En del människor må vara snygga, men taktkänsla kan du inte sminka dit.

 

The Beautiful Ones

Jag kommer ihåg när många trodde att allt skulle krascha vid millennieskiftet. Datorerna skulle sluta att fungera och allt digitalt över huvudtaget skulle bara bli kaos. Jag var 12 och fick en fix idé att man skulle dö om man åkte hiss på tolvslaget. Egentligen resonerade jag nog ganska logiskt och förstod inte riktigt vad hypen handlade om. Det är ju bara lite siffror som ändras? Det är väl ingen skillnad egentligen från andra årsskiften? Men min dramatiska ådra som är lite fascinerad av olycka, elände och katastrofer tyckte väl att det var spännande med en världförstörande teori, så jag spädde på min egen oro och rädsla. Försökte övertala mina föräldrar att vi borde åka bort från stan under nyårsfestligheterna och vara så långt borta som möjligt från allt vad modern teknik hette. Framförallt hissar! Men den enda jag lyckades skrämma upp, förutom mig själv, var min då sjuåriga lillasyster som blev så rädd att hon inte kunde sova på en vecka.

I natt ändras en annan siffra. Februari är slut, och jag tror att teknologin kommer att klara även denna lilla omställning. Framför allt så har jag överlevt årets tråkigaste månad. Om jag håller ut denna sista timmen dvs. Men det ska nog gå alldeles utmärkt.

Men för säkerhets skull så håller jag mig hemma i lägenheten. Och måste jag gå ut på tolvslaget av någon oförklarlig anledning kanske jag kommer välja trapporna. Just in case.

xxx ace